Vari består vår besatthet av det senaste, det nyaste, det som just nu tycks vara på allas läppar och hjärnor? Vare sig det handlar om konst och kultur eller materiella ting vill vi konsumera det pinfärska.
På biblioteket märks detta på intresset för den nyutkomna litteraturen. Alla springer i flock för att reservera det som det talas om i media och i andra sammanhang.
Att läsa en bok ett halvår för sent verkar vara en skam lika stor som att inte veta vem som vann "Let's dance".
Kanske är biblioteksfolket medskyldigt i så måtto att vi också hänger på genom att producera topplistor och tipsa om nyutkomna böcker.
Självklart vill vi lyfta fram det som vi anser bra av det nyutkomna, men får för den skull inte glömma alla de pärlor vi redan har i våra samlingar.
Här krävs det lite jobb. En läsvärd bok har inget bäst bästföredatum.
Skärpning bibliotekarier!
Jag får väl föregå med gott exempel och lyfta fram några titlar ur glömskans bokflod.
En författare som tyvärr håller på att falla i just glömska är Sven Delblanc. Under sin levnad var han både erkänd och väl läst.
En av mina absoluta svenska favoritböcker är
Åminne, den första boken i sviten om Hedebyborna.
Det är en av de böcker jag läser om då och då.
Den är stilistiskt briljant, gripande men samtidigt skriven med ett återhållet leende. Sven Delblanc var känd för sitt tungsinne. Men ur det mörka blixtrar ändå ljuset till i bland. Boken är en skildring av ett Sverige i förvandling, åren strax innan andra världskriget.
En stilist av det lite lättare slaget var Pär Rådström. Han skrev romaner och mängder med kåserande tidningstext. Han var också en populär radiopratare.
En av hans romaner är
Mordet från 1962, året innan han dog. Undertiteln är;
En sörmländsk herrgårdsroman.
Huvudpersonen är f d trollkarlen George Bergman som återvänder till barndomshemmet som sedan flera år står öde och tomt.
Här återupplever han barndomsminnen och träffar personer från uppväxtåren. Det är ingen deckare om nu någon skulle tro det med anledning av titeln. Det handlar snarare om en uppgörelse med det förflutna och med att komma till rätta med den person man var eller blev. George försöker nå en slags befrielse genom att bildligt talat döda barnet inom sig.
Med den beskrivningen låter det som en dyster bok. Det är den inte alls.
Som i alla hans böcker finns det ett vemod, men det är ett vemod parat med kvickhet och distans.
Se där vad som kan finnas på ett svenskt folkbibliotek.
/Jan-Erik
